Den 10-11 april samlades 450 ( av ca 550) medarbetar från hela Riksarkivet i två dagar för ”Forum för framtiden”. Första januari 2010 fick vi en ny organisation då landsarkiven i sin helhet inlemmades som avdelningar i Riksarkivet. I maj förra året fick vi en ny Riksarkivarie Björn Jordell och i höstas startade det inledande ”förnyelsearbetet” som ska leda fram till ett ”modernare” Riksarkiv både vad gäller tilltalet till vår omvärld, organisation och arbetssätt.

För att göra all personal delaktiga i detta arbete och för att lära känna varandra så samlades vi i Uppsala. I arbetsgrupper i hopsatta med personal från olika verksamhetsgrenar och delar av landet diskuterade vi bl a vår värdegrund och hur ska vi bli mer tillgängliga.

Jag kände mig lite religiös när jag i Uppsala kongress stora sal vände mig om och såg ett helt hav av personal från Riksarkivet – hela riksarkivet. Att se all denna kunskap och kompetens samlad med var ”maffigt”. Vi är tillsammans hela Sveriges arkiv från Östersund i norr till Lund i söder.

I dag är vi kulturdepartementets största myndighet – storleken har betydelse! För mig innebär det ett ansvar att föregå med goda exempel och ligga i framkant. Vi gör det inom vissa områden redan i dag och vi har potential att ligga i framkant inom alla våra verksamhetsområden.

Det är onekligen en spännande tid vi är mitt inne i. Tillsammans formar vi vårt framtida Riksarkiv. Det råder en stor enighet kring våra viktigaste frågor eller vår hjärtpunkt som Björn Jordell uttryckte sig. Det stod klart och tydligt att vi är överens om att vår viktigaste hjärtpunkt är att ge förutsättning för ett ökat användande och möjliggöra arkivens användbarhet. Förhoppningsvis vågar våra politiker fatta beslut som ger fri (utan kostnad) tillgång till informationen. Först då får vi det rätta förutsättningarna – Ropen skalla arkiv åt alla!

Karin Åström Iko,
Vice förbundsordförande, DIK

”Ett bra skolbibliotek skall stå i centrum för skolans pedagogiska arbete och vara en naturlig samarbetspartner i undervisningen. Men en tredjedel av alla skolor saknar bibliotek.” Det skriver Karin Linder, DIK:s ordförande idag den 7 januari i en artikel i Sydsvenskan.

Enligt den nya skollagen skall alla elever ha tillgång till ett skolbibliotek. Men trots att lagen träder i kraft redan i sommar är det fortfarande oklart vilka krav som ska ställas för att ett skolbibliotek ska leva upp det lagens krav.

Svenska elever sackar efter i läsning jämfört med andra länder. Läget beskrivs, inte minst av regeringens företrädare, som alarmerade. Från bland annat amerikanska studier, vet vi att väl fungerande skolbibliotek med utbildad personal och gott om medier ger resultat. Det är verkligen dags att rusta upp skolbiblioteken!

Årsskiften är tid för reflektion över det som har varit och framtiden! Det är bra att sätta sig ner ett tag och sammanfatta året, se och försöka förstå var man befinner sig och sedan gå vidare med planerna för nästa år. Här kommer några tankar om året som gått:

Kulturpolitiken

De senaste åren har kulturpolitiken diskuterats mer än på väldigt länge. Kulturutredningen lade ständigt bränsle i frågan. Trots att betänkandet hade en tyngdpunkt på organisatoriska frågor, så har den offentliga debatten breddat frågan till att också handla om kulturens värde och möjligheter.

Under 2010 ställdes ofta frågan hur kulturen skulle kunna bli en valfråga. Många sneglade på Norge där regeringen har storsatsat och kulturen även har får sätta sina spår i arkitekturen,  till exempel i form av en ny opera i Oslo. Detta ställdes i relief mot Sverige, där både Operans och Nationalmuseums lokalproblem dras i långbänk och att Stockholms stad under året lade det nya stadsbiblioteket i malpåse.

Kulturen blev inte någon valfråga i Sverige och alliansregeringens kulturpolitik kan knappast kallas offensiv, med möjligen Skapande skola som ett undantag. Men på något sätt tuffar det ändå på. Den så kallade kultursamverkansmodellen håller på att sjösättas. Fem regioner fick gå före och med stor tidspress ta fram kulturplaner och börja föra dialog med ett trevande Kulturråd.

Hur kommer de fem föregångsregionerna att hantera principen om armslängds avstånd mellan politik och de professionella? Det frågade DIK i en debattartikel i Sydsvenskan i juni.

Regeringen lyfter gärna fram samverkan mellan det civila samhället och kulturen. Det är förstås en mycket viktig fråga. Kulturen behöver många röster och de som ideellt och frivilligt ägnar sig åt kulturskapande eller deltar som publik och besökare. Dessa är i själva verket en förutsättning för ett kulturutbud. Och de många rösterna för kulturen är helt avgörande för offentliga pengar till kulturen.

En annan, och mer komplicerad, fråga lyfte kulturministern i november då hon aviserade att de statliga kulturinstitutionerna skulle få uppdrag av regeringen att sätta upp mål att ta in fler volontärer i sin verksamhet. DIK reagerade starkt på detta uttalande. I en skrivelse till kulturministern och de övriga allianspartierna var vi både kritiska till en sådan detaljstyrning och lyfte fram vikten av att museer och andra kulturinstitutioner håller hög kompetens och kvalitet i verksamheten. Efter ett intensivt arbete, bland annat ett möte med kulturministern, och debatt, kan vi nu konstatera att hon bytte spår. De uppdrag som i regleringsbreven har getts till Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksteatern, handlar istället om att samla på goda exempel på samverkan med det civila samhällets organisationer och andra ideella krafter. Ordet volontär nämns inte.

Biblioteken

”Folkbibliotek. Nackas utskällda privatiseringsförsök stärker ställningen för Sveriges viktigaste kulturinstitution.”  Så lyfter Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman folkbiblioteken i papperstidningen idag den 30 december.

Nacka kommuns planer på upphandling sätter biblioteken i fokus.  Men vem som ska driva biblioteken är en organisationsfråga. Svensk biblioteksförening visar i en rapport att olika driftsformer är rätt vanliga på bibliotek redan idag.  

Jag menar istället att att innehållet är viktigare. Vilken roll ska biblioteken ha i framtiden? Den digitala utvecklingen har gett oss oanade möjligheter att själva söka information. Det vi igår tog ned från bibliotekshyllan för att läsa, kan vi redan och idag och kommer allt fortare framöver att kunna ladda ned i våra datorer därhemma.

Det är i första hand bibliotekarierna själva som kan forma framtidens bibliotek. Bara för att bibliotekens uppdrag förändras, blir inte bibliotekarien onödig.  Jag är tvärtom övertygad om att behovet av bibliotekariens kunskap och kompetens bara kommer att öka. Vi behöver lotsar i kunskapssamhället!

Biblioteksdebatten tog i slutet av 2010 fart ordentligt i flera medier. På Svenska Dagbladets kultursida den 21 december deltog DIK:s förbundsordförande Karin Linder och förbundsstyrelseledamoten Anna-Stina Takala.

Kungliga biblioteket har fått ett samordningsuppdrag, men mycket återstår innan det klarnar hur detta ska genomföras. Svensk biblioteksförening skrev om den viktiga frågan i december.

Skolbiblioteken

Den nya skollagen som riksdagen fattade beslut om precis före sommaruppehållet, ger en helt annan ställning för skolbiblioteken än tidigare. I denna del träder lagen i kraft vid halvårsskiftet 2011 men det finns ännu inte någon definition av vad ett skolbibliotek ska vara.

Det är oroande med tanke på den genomsnittliga nivån på svenska skolbibliotek är katastrofalt låg. Skolor och kommuner har en stor uppgift framför sig i att rusta skolbiblioteken till acceptabel nivå och Skolinspektionen måste få rejäla möjligheter att granska även skolbibliotekens standard. DIK skrev i höstas till både till Skolverket och Skolinspektionen i frågan och förbundsstyrelsen har tillsatt en särskild arbetsgrupp som arbetar med frågan.

Utbildningen

DIK har också varit aktivt i utbildningsdebatten. En humanist måste plugga i 20 år för att få samma mängd lärarledd tid som teknologstudent, skrev Karin Linder i en debattartikel i UNT i mars. Inför valrörelsens sista vecka gick hon ut tillsammans med de övriga förbundsordförandena i Saco och krävde kvalitetssatsningar inom högskolan, inte minst humaniora och samhällsvetenskaperna.

Förändringsledarskap krävs i kultur- och bildningssektorn!

I en tid av stora och snabba förändringar krävs chefer som förmår att leda. Nu vill företagen inte i första hand varken ha entreprenörer eller visionärer som chefer, utan förändringsledare. Det visade för en tid sedan en undersökning från Arbetslivsresurs.

Jag hoppas att en undersökning av de offentliga arbetsgivarna hade gett liknande resultat. Kultur- och bildningssektorn står inför stora förändringar, vilket bara den här korta återblicken på 2010 visar. Därför är det glädjande att den fjärde omgången av DIK:s ledarskapsprogram Vilja, våga, välja snabbt blev fulltecknat med 25 kursdeltagare från arkiv, bibliotek och museer som alla siktar på chefskap.

Många av våra deltagare i tidigare program finns på ledarfunktioner i verksamheter som står under högt förändringstryck. Genom utbildningen är de väl rustade att ta sig an dessa viktiga utmaningar!

Får man säga så? Att man är bildad alltså. Vem avgör vad som är bildning egentligen och vem som är och får kalla sig det? Dessutom är väl ödmjukhet dygden framför andra. Eller?

Sedan DIK lanserade sin Är du bildad – kampanj 19:e november har i skrivande stund inte färre än 1105 personer beslutat sig för att gilla detta på facebook. En rekryteringstakt som vittnar om hur begreppet och vad det står för triggar mångas vilja att identifiera sig som just bildade.

Ofta ifrågasätts bildningsbegreppet som något förlegat. En kvarleva från ett borgerligt ideal där en samhällelig elit dikterade vad som var värt att veta och vad som var sann bildning, med förvissningen om att mindre bemedlade inte hade tid, råd eller möjlighet att skaffa sig just den kunskapen. Bildning var något exklusivt, tillgängligt bara för vissa. Nu ser det ju inte riktigt ut så idag. Högre utbildning är i princip öppen för alla och knappt inget är så demokratiskt tillgängligt – eller anarkistiskt frisläppt – som tillgången på information via media, böcker och internet. Alla har i teorin möjlighet att skaffa sig kunskap och i förlängningen även bildning.

Ändå verkar begreppet i sig vara otroligt laddat. Man kan inte bara hävda sig vara bildad, utan att ha någon typ av belägg för det eller ha fått ett socialt godkännande för att kalla sig det. Om det är Jantetendenser eller en utbredd misstro och osäkerhet kring vad bildningsbegreppet innehåller i dag, kan jag inte svara på. Sannolikt är det en kombination av de båda.

För mig personligen handlar bildning mycket mer om förståelse och insikt, än om att ha en uppsättning kulturreferenser att dra fram ur skjortärmen när man vill hävda sin intellektuella status. Självklart kan man prata om utbildning som sådan, men jag upplever inte att enbart högskoleutbildning har monopol på att erbjuda möjligheten till bildning. Jag vill hävda att det istället handlar om en inställning hos individen och att det snarare ligger i på vilket sätt man förhåller sig till de kunskaper man tar till sig och vad man sedan gör med dem. Pedagogikprofessorn Bernt Gustavsson diskuterar i en essä för Högskoleverket om hur bildning kan liknas vid en ständigt pågående och fri process, starkt förankrad i tanken om det livslånga lärandet.

Att vara nyfiken, öppensinnad och villig att ständigt lära sig nya saker och omvärdera det man redan vet, symboliserar för mig bildning långt mer än att samla statuspoäng på grund av vilka böcker man läser eller hur många rätt man har på de bruna frågorna i Trivial Pursuit. Även om jag för egen del inte tycker att det är det minsta tråkigt att vinna spel tack vare sin kunskap.

Monica Johansson – bildad praktikant på DIK

Sedan hösten 2008 har DIK arbetat med begreppet Karriärrebell. Vi har arrangerat 14 seminarier som totalt 1 800 personer har deltagit i. Det har skrivits artiklar i både lokala och nationella tidningar, vi har publicerat blogginlägg, gjort filmer, samarbetat med både Berghs School of Communications och Magasinet Filter med mera. Allt detta för att inspirera våra medlemmar i deras karriär.
Inspiration är nämligen nyckeln till att våga göra det man allra helst vill göra i arbetslivet. Karriärrebell handlar om att se möjligheter och inte begränsas av tidigare bestämda strukturer om vad man ska göra. Karriärrebeller som har varit inspiratörer på DIK Karriärrebellsevenemang genom åren är:
• Torild Carlsson författare till boken ”Äntligen Måndag,
• Anna Granath komiker och skådespelare
• Pär Lager, VD på Berghs
• Sofia Strömberg, grundare av PR-byrån Springtime nu rektor på Berghs
• Christopher Linnell, byrågrundare, agent och komiker
• Cecilia von Strokirch, PR-konsult och komiker

Så sent som i gårkväll stod Nour El-Refai på DIK:s Karriärrebellsscen i Malmö och pratade om att vara Karriärrebell. Under en hel timme fick vi höra om hur hon tar sig igenom sitt arbetsliv och de broar hon måste bygga och murar som hon måste spränga för att få gör det hon allra helst vill göra.

Karriärrebellsbegreppet har gjort succé men under 2011 ska vi ta Karriärrebellskonceptet mot nya utmaningar. Vad skulle du vilja se att vi gör?
Gillar du karriärrebellsbegreppet. Bli ett fan på www.facebook.com/karriarrebell

Nils Johansson, ordförande DIK Student

Året lider mot sitt slut, men Årets bild 2010 får förnyad aktualitet inför FN:s klimatmöte i Cancun i Mexico om någon vecka. Årets bild 2010 är ett ögonblick fyllt av samtidig makt och maktlöshet.

Tillsammans ska globala ekonomiska intressen (economic man), vetenskapliga perspektiv (philosophic man), Obama (political man) och vi andra i den globala mediamassan (comic man), definiera och möta ekonomiska och klimatmässiga kriser på global nivå.

Klick!

Globalisering handlar om sammanlänkning av lokala sammanhang. Globalisering handlar om en samtidig medvetenhet om denna sammanlänkning. Schopenhagen gav bevis på förekomst av det förra, men avsaknad av det senare. Medvetenheten om den globala sammanlänkningen var zero. Bruno Latour har givit en träffande språklig bild av Schopenhagen som koncentrat av samtidig makt och maktlöshet:

”The greatest assembly of representatives of the human race manage to sit on their hands for days doing nothing and making no decisions whatsoever.”

En from önskan så här i juletid är att den bild som kommer att spegla Cancun-mötet blir mer positiv än den som speglade Köpenhamn.

Under styrelsemötet idag uppstod en intressant diskussion om vad vi menar när vi talar om digitalisering , upphovsrätt och närbesläktade ämnen. Vi har alla vår egen syn på vad begreppen betyder och vad som är viktigast i den nya geografi som digitaliseringen och cyberrymden ger upphov till.

Hur navigerar man i en människoskapad digital cyberrymd? Det är frågan. Och svaret är att man skapar fixstjärnor. Har DIK några fixstjärnor att navigera efter i cyberrymden? Ja. Två av de klarast lysande är kunskapen och medborgaren. Den som behöver ytterligare vägledning kan gå till DIK:s stadga. Lite fundamentalism (bokstavstrogenhet) skadar inte. Så här sägs i DIK:s grundläggande värderingar:

“Alla människor har rätt att leva i ett samhälle där demokratiska fri- och rättigheter råder och där det skydd som den europeiska konventionen utgör äger giltighet.

Därför ska alla också ha rätt till och tillgång till en god och väl fungerande verksamhet på de områden, där DIK:s medlemmar är verksamma. Det gäller kultur, kommunikation, information och dokumentation.

Individens delaktighet, integritet och säkerhet är grundläggande värden som vägleder oss i DIK som yrkesutövare och yrkesförbund. Rätten och möjligheten till delaktighet och medskapande i DIK är vår styrka. I vår gemenskap är olikheter en tillgång, där alla har möjlighet till utveckling. Lösningar kan var både individuella och gemensamma.”

Delaktighet, integritet och säkerhet. Det låter som några av ingredienserna i en policydiskussion om DIK i digitaliseringen och cyberrymden.

I början av månaden fylldes Kulturrådets brevlåda av regionala kulturplaner från de fem regioner/landsting som kommer att starta med nya koffertmodellen för kulturpolitiken under 2011. Det är Gotland, Halland, Norrbotten. Skåne och Västra Götaland som ska gå först.  Nu följer några veckor av förhandlingar mellan regionernas företrädare och Kulturrådet, som företräder staten och därmed alla de kulturområden som ingår i modellen.

En del i det här spelet är att regionerna nu går ut och kräver ökade resurser för att kunna genomföra modellen bland annat i en artikel i Svenska Dagbladet i förra veckan . I Dagens Nyheter idag kommer samma krav (finns tyvärr bara i pappertidningen).  

Kraven på ökade resurser är inte förvånande. När DIK lämnade yttrande över kulturutredningens bestänkande pekade vi på samma behov. Ska en så stor reform som denna kunna bli framgångsrik, behövs det nya pengar både från staten och regionerna. En av poängerna med regionaliseringen är att en liten ytterligare slant kan bli så mycket större  genom att fler aktörer går in.

Men detta är inte det viktigaste skälet till att Sverige borde satsa mer på kulturen. På DN Debatt idag söndag skriver en grupp företagsledare och konstnärer att Nationalmuseums renovering måste följas åt av en tillbyggnad för att museet kunna fylla uppdraget som en modern, nationell institution. Nationalmuseum är ett av Sveriges största besöksmål och måste kunna stå sig i konkurrensen med stora konstintiutioner världen storstäder. Sverige har råd med en sådan satsning just nu, tycker denna grupp av framstående kulturfrämjare.

Det talas mycket om global konkurrens. Sverige har, till skillnad från så många andra länder i finanskrisens kölvatten, en stark ekonomi som just nu växer. Prognoserna är hyggligt positiva. I denna tillväxt betyder den kreativa sektorn betyder allt mer. Människor är beredda att lägga allt mer av sina pengar på upplevelser av olika slag. 

Det är väl känt att pengar till kultur och konstnärer ger ringar på vattnet och ekonomiska vinster långt utanför den enskilda verksamheten. David Karlsson visade detta i sin bok En kulturutredning och jag skrev om detta i ett inlägg för några veckor sedan.

Just nu skulle några väl definierade offentliga satsningar på kultur – både till institutioner och konstnärer – kunna signalera en tro på framtiden. Min uppmaning till Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är att spä på kulturbudgeten med smörjmedel för en lyckad ny kulturmodell där konstnärer och institutioner får chans att blomstra, en satsning på en tillbyggnad till Nationalmuseum och kanske till och med ett nytt operabygge med en arkitektur som får världen att häpna!

Ett helt nytt Sverige skulle börja växa fram!

I dessa ansvarstagandets tider är det inte mer än rätt att jag tar mitt ansvar. Jag erkänner att jag tog en veckas semester för att genom en vandring i solen bygga upp mig inför den mörka årstidens prövningar. Och vad händer?

Jo, det svenska samhällets fundament börjar skaka i sina grundvalar. Kungahuset – symbolen för ett vertikalt samhälle – hamnar i medialt horisontalläge. Socialdemokratiska partiet – symbolen för politisk kompromiss – rämnar åt både höger och vänster. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin avgår. Den ena implosionen efter den andra.

Mitt tänkande blir magiskt likt ett barns. Här tar jag en veckas semester och hela det svenska samhällsbygget börjar krackelera. Om jag inte tagit semester, kanske inget av det här hade hänt? Idiot, säger någon. Kontra-faktisk orsaksförklaring, svarar jag.

I den kontrafaktiska orsaksförklaringen är det ingen logisk skillnad mellan mitt magiska tänkande (jag tar semester och samhällsinstitutionerna imploderar) och andra (mer empiriskt välgrundade) förklaringar av händelsernas förlopp. Med en kontrafaktisk orsaksförklaring kan man nämligen förklara nästan allt, liksom man kan med mea culpa.