Biblioteksverksamheten och rätten till demokrati

Under hösten och vintern som gick, blev jag bibliotekarie igen. Efter att ha jobbat med annat i 10 år. Det var så stimulerande, intressant och kul! Det mesta var sig likt. Förutom en viktig skillnad; behovet av biblioteket som mötesplats och stöd för de människor, som inte själva kan ta för sig och sovra i och av informationsöverflödet, hade blivit mycket tydligare.

Under den första veckan, hann jag med att bevittna ett testamente, boka körkortsprov på irakiska via webben, guida nyanlända ensamkommande flyktingbarn till barnlitteraturen, och se till att massor av människor i lärande processer, från de yngsta som just upptäckt språkets möjligheter i rim och ramsor, till forskare med världen som arbetsfält, fick tillgång till det de efterfrågade.

Jag upplevde att behovet av bibliotekariernas kompetens blivit mycket mer och större än tidigare och att sökmöjligheterna och medierna förstås blivit otroligt mycket mer diversifierade och, ja, oändliga.

Efter att jag har arbetat i andra professioner och har dem att jämföra med, inser jag efter den här bibliotekarieperioden, hur otroligt samhällsnyttig biblioteksverksamheten är.

Hur upprörd blir jag inte då, när jag i min nuvarande roll som ombudsman på DIK, läser en insändare  i ”Norran”, där en kulturnämndsledamot försvarar Skellefteå kulturnämnds beslut att dra ner på antalet tjänster med en fjärdedel = 7 tjänster, men behålla alla bibliotek, allt öppethållande, och tycker att det är helt ok att och inte bemanna informationsdisken på biblioteken på grund av att man nu har självutlåning. Inte hela dagarna, men delar av. Min upprördhet gjorde att jag tillsammans med de lokalfackliga i Skellefteå skrev ett debattinlägg i frågan.

Har man som politiker inte någon koll på vad biblioteksverksamheten står för? Hur kommer det sig att de som bestämmer tror att man kan ersätta bibliotekarier med RFID? Borde man inte som politiker vara otroligt stolt över att vi i det här landet har en sådan fantastisk verksamhet, med den specialistkompetens som bibliotekarierna har, som gör det möjligt för alla människor att delta i de samhälleliga processerna, som på något sätt utgör grunden för ett demokratiskt samhälle. Att inte ha tillgång till den kompetensen är faktiskt detsamma som att stänga biblioteken.

Det som gör mig än mer upprörd och orolig är att jag under våren sett likartade tendenser även på andra håll i landet. I rätt stora kommuner.
Beror det här på att politikerna inte kan och förstår?
Beror det på att de får för dåliga underlag för beslut?
Eller, beror det på att de vill ha ett samhälle där många ställs utanför?

Det känns som att det är dags att ställa sig på barrikaderna och göra det vi kan för att värna rätten till information, folkbildning, och möjligheterna att bilda sig sin egen uppfattning om vad som helst.
Det är en fråga om demokrati!

Brita Wessinger, ombudsman DIK