Härifrån till evigheten på en akademisk kvart

Härom dagen skrev DN att kulturen tar mer plats på Almedalen och att temat i år är digitalisering. Min akademiska kvart i morse handlade även den om digitalisering. Det var en personlig betraktelse om vad arkiven kan bidra med i digitaliseringsebatten. Jag inledde min kvart med att läsa upp inledningen till den internationella deklaration om arkiv som kom i våras.

En digital agenda för Europa ska ”öka den ekonomiska tillväxten och förbättra vardagslivet för medborgare och företag”. Vår IT-minister har sitt digitaliseringsråd och en digital agenda för Sverige ska tas fram. Kultursektorn ska få en digitaliseringsstrategi som kulturdepartementet arbetar med och vi har nu även en digitaliseringssamordnare.

Bevarandet är en av arkivsektorns viktigaste frågor. Likt prästerna har vi ett evighetsperspektiv. Jag har mött många människor som klappat på sin dator och stolt sagt att här har vi arkivet. Men för att informationen ska vara sökbar över tid måste den bland annat struktureras och tas om hand ( i rätt format). I dessa semestertider tar vi många bilder med våra kameror och telefoner, men vad händer när vi tappar vår telefon eller datorns hårddisk kraschar? Informationen går förlorad.

Jag har även mött människor som med bestämdhet hävdat att deras avdelning (eller motsvarade) minsann inte har något arkiv. Då har jag krasst konstaterat att då har dom inte heller någon verksamhet. All verksamhet vad det än må vara skapar arkiv: protokoll, beslut eller rapporter i någon form.

Det är lätt att lite aningslöst leva i villfarelsen att elektronisk lagring av information är billig och enkel, att det bara handlar om att skaffa mer ”minne”. Elektroniskt lagrad information kräver bland annat rätt format, konverteringar och klimatarkiv.

Varför ska vi digitalisera? Syftet är att göra skrivna kulturarvet tillgängligt var man än befinner sig geografiskt. Att förbättra sökmöjligheterna som i sin tur kan ge förutsättningar för ökad användning även för ovana arkivanvändare. Det leder till kunskapsuppbyggnad och ger förutsättningar för ett öppet och demokratiskt samhälle.

Digitalisering kräver urval. Vi har redan gjort ett urval när vi bestämt vad som ska bevaras för framtiden nu gör vi änne ett urval som kräver noggranna överväganden.  Användarna i framtiden kommer att söka information på ett annat sätt än vad min generation gör. En stor utmaningen är att se hur informationen kan kopplas ihop över sektorer och som underlättar för forskningen i framtiden. Här krävs kvalitet i stället för kvantitet och insikten att digitalisering är ett medel inte målet!

Karin Åström Iko, Krigsarkivarie och vice förbundsordförande i DIK

Svenskt Näringsliv hade idag sitt seminarium för att presentera rapporten ”Konsten att strula till ett liv”. Jag var där en stund innan för att tillsammans med mina kollegor dela ut gröna pins med texten ”Jag bidrar till samhällsnyttan” på, för att synliggöra Facebookgruppen vi startade i torsdags. I skrivande stund har den 9831 likes. Det är ganska mycket. Salen var mer än full redan en kvart innan seminariet skulle börja, en ny publik för Svenskt näringsliv. Jag undrade och undrade och undrade.  Vad ska de nu säga? Det första Stefan Fölster sa var att de nu har presenterat problemet och att vi åhörare nu skulle ta ansvar för att lösa problemet. Sedan rapade de upp sin rapport, Tobias Krantz dementerade att han/Svenskt Näringsliv skulle stå bakom ett förslag om sänkt studiebidrag för humaniststudenter. Ok. Sen sa Fölster något om en boaorm som har svalt ett piggsvin för att göra en liknelse till genomströmningsproblematiken, då började det bli väl svajigt.

Därefter var det dags för frågor från publiken. Många viftande händer, en av dem var min med en utvald fråga från Kristina Sandklef från Facebbokgruppen, ”Jag bidrar till samhällsnyttan (oavsett vad Svenskt näringsliv säger)”, ”Fråga dem hur man bedömer om en kurs är nyttig eller onyttig i en snabbt föränderlig värld med ökat behov av informationshantering?”, jag fick dock inte möjlighet att ställa den. Däremot fick Christoffer Ivarsson, ordförande för DIK Student, chansen att upprepa inbjudan till ett möte med Karin Linder för att konstruktivt diskutera problemen. Det mötet hoppas vi ska äga rum på tisdag eftermiddag. Efter Christoffer fick Tanvir Mansur från Projekt Athena ställa en fråga om vad som verkligen är hobbykurser. Han har kollat upp kursplanerna och kunde peka på några direkta felaktigheter angående rapportens påståenden. Själva svaret på den frågan undveks av Svenskt Näringsliv. SFS ordförande Camilla Georgesson poängterade vikten av arbetsmarknadens ansvar för att ta tillvara de humanistiska och konstnärliga kompetenserna. Tyvärr avlutades diskussionen alldeles för tidigt så mycket förblev obesvarat. Till exempel frågan om vad de anser är samhällsnytta. Upplevelsen av att vi inte fick lämna några förslag på lösningar trots att det efterfrågades i inledningen var frustrerande. Många stannade kvar och fortsatte diskutera efteråt.

Vid språkrörstalet i Almedalen en timme senare såg jag flera av våra gröna pins. Så, nu har vi värmt upp för resten av veckan! Vi har ett seminarium om studie- och yrkesvägledning för humaniora på tisdag. Projekt Athena ska risa och rosa högskolepolitiken på onsdag. Jag är peppad.

Amanda Sjöquist, en humanist som bidrar till samhällsnyttan

I fredags debatterade jag mot Stefan Fölster från Svenskt Näringsliv angående deras rapport ”Konsten att strula till ett liv”. Flera medlemmar har hört av sig och ställt frågan om vi verkligen ska ta deras dumheter på allvar.

Är det värt att bemöta så uppenbart dumma förslag?

Jag tycker att det är det.

Dels för att Svenskt Näringsliv presenterar en rapport som är dåligt underbygd, de presenterar egna förutfattade meningar som att det vore allmänna sanningar. Dessutom använder de en retorik som är populistisk. Det går inte att uppfatta deras hets mot vissa kurser som något annat än populism och grav okunnighet. Som högskoleutbildad humanist kan jag inte stå vid sidan om och se hur okunnighet presenterar sig i form av rapporter och ett slags allmänt välmenande omtanke om humanister som strular till sitt liv. Enligt rapportens titel gör vi dessutom en konst av det.

Sanningen är den att Svenskt Näringsliv saknar omvärldsanalys och kunskaper utanför sitt eget fält. De har gjort en rapport som visserligen behandlar reella problem, som långsam genomströmning i högskolan och humanisters alltför dåliga löneutväxling i förhållande till utbildning och kompetens. Författarnas slutledningar är dock helt uppåt väggarna.

Om Svenskt Näringsliv är seriösa i sin omtanke om studenters möjligheter att ”få bra chanser” efter avslutad utbildning måste de titta framåt och fundera på vad vi behöver för kunskap och kompetens i framtiden. Deras egen rapport är ett utmärkt exempel på att stuprörskunskap inte längre räcker. Vi kan inte göra analyser som baseras på endast en vetenskaplig metod. Vi måste kombinera kunskap från olika fält. Det och inget annat, varken katedrar, internationella mätsystem eller piskor skapar ny kunskap som behövs i ett kunskapssamhälle av rang.  

Min uppmaning till Svenskt Näringsliv är att anställa ett gäng humanister som bidrar med kritiskt tänkande, historisk kunskap och därmed förmåga att bättre se framtida möjligheter i kunskapssamhället.

Jag skulle också gärna se att ännu fler humanister drog på eller av sig manchesterkavajen och deltog i debatten. Att den är angelägen visar inte minst de nästan 10.000 personer som anslutit sig till facebook.com/jag bidrar. Ta den plats som nu erbjuds!

Karin Linder, förbundsordförande DIK

Studenter inom humaniora bör straffas för sitt val av utbildning anser Svenskt näringsliv. Återigen är det studenternas fel att de har gjort ett fritt demokratiskt val av utbildning, visst finns det problem med arbetslivsanknytningen i humanistiska utbildningar, men det är väl ändå inte studenternas fel? Jag förstår inte riktigt vad det är Svenskt näringsliv är ute efter, nuet och framtiden ligger väl i kunskapssamhället? Det är väl en ökad tjänstesektor vi har framför oss? Det är väl också så att behovet av språkkunskaper, förståelse för kulturella företeelser och kompetenser med kritiskt tänkande och kommunikation som ligger i ropet?

Nej, Svensk näringsliv  omyndigförklarar de studenter som redan har gjort medvetna val av humanistiska utbildningar. Jag har aldrig under min utbildning varit en slö student, inte mer än andra jurister, läkare och ingenjörer som jag hängde med under min studenttid. Den kommentaren tar jag personligt åt mig av.

Amanda Sjöquist, kompetent humanist

Sveriges Radio

Svenska Dagbladet

Aftonbladet

Sydsvenska dagbladet

Svenska arkivsamfundet och DIK ordnade en temadag den 3 maj om arkiven och sociala medier. Inför temadagen gjorde DIK en medlemsundersökning bland arkivarierna om användandet av sociala medier. Jag ville få vetskap om i vilken utsträckning arkivarierna använder sociala medier i sitt arbete. Resultatet är nedslående men inte föga överraskande – av de 262 respondenterna svarade 55 stycken att de använder sociala medier i sitt arbete men 58 % är aktiva på sin fritid.

Museerna och biblioteken är ute i det nya digitala landskapet där dagens och morgondagens användare är. Varför är arkiven och arkivarierna inte lika aktiva? Jag tror att det beror på ett par olika faktorer:
• Arkiven och dess institutioner har inte en lika utvecklad brukardialog som övriga inom ABM-sektorn.
• Arkivsektorn har inget direkt uppdrag att spegla dagsaktuella samhällsfenomen.
• Vi är dåliga på att föra ut vad vi är bra på och att förpacka och marknadsföra våra tjänster.
• Vi är rädda att förlora ”kontrollen” över våra arkivhandlingar. Tänk om någon ger en felaktig källhänvisning eller förvanskar dokumentet.
• Vi fokuserar på att lösa problem med långtidslagring. Vi kan vår tryckfrihetsförordning och vet när en handling blir allmän och vad det innebär.

Sociala medier är inte ett medel utan ett verktyg för att bland annat öka intresset för våra verksamheter, bedriva omvärldsbevakning och att bjuda in till dialog med användarna. Är det inte dags att vi kliver ut ur arkiven och deltar?

Läs mer: Bente Jensen och Charlotte S.H. Jensen: ”Statslige arkiver og sociale medier”. Nordisk Arkivnyt nr 1 2011. s 14-15

Veckans snackis är våra nya sedlar. Tänk att kultur och pengar kan väcka sådana känslor! Jag tycker att det är en pigg idé att pryda våra pengar med svenskar som har bidragit till kulturen under 1900-talet. Riksbanken har gjort ett bra val!

Nu går debattens vågor höga. Varför inte vetenskapsmän och kungar istället? Thomas Idergard, idédebattör, skriver på Facebook att man borde vara vågad och gå utanför ”förströelse på 1900-talet”. Man kan undra vad Idergard har för krav på kultur om han räknar Dag Hammarskjölds Vägmärken och Birgit Nilssons Wagnerarior som förströelse!

Nej, valet av personer som ska pryda sedlarna är väl avvägt. Det är bra att koppla ihop kulturen och pengar på detta sätt. Under många år framöver kommer vi varje dag att hantera dessa små pappersbitar och bli påminda om våra stora kulturpersonligheter.

Dessutom har man valt människor som också är kända långt utanför våra gränser. Astrid Lindgren som varit miljoner barns vägvisare in i litteraturen och inspiratör till den fina barnkulturtradition vi har idag i Sverige. Greta Garbo, utbildad på vår nationalteater och som Hollywoodstjärna kunde ses på vita duken av människor över hela världen. En framträdande representant för ett av de första massmedierna som nådde ut med kultur i varenda byhåla. Birgit Nilsson, lantbrukardottern som blev en av de största sopranerna genom tiderna. Ingmar Bergman, regissör som har präglat och inspirerat generationer av filmare och teaterfolk.

Nu menar en del att även till exempel vetenskapen skulle vara representerad. Se bland annat Lotta Edholms blogg och Dagens Nyheter. Inte minst naturvetenskapen borde höjas upp för att stärka intresset bland de unga. Och visst kan det ligga något i det. 

Men finns det inte rätt många hyllningar av vetenskapsmän?  Vetenskapsjournalistiken blomstrar. Kommunikationsresurserna på forskningsinstituten tycks vara expanderande. Nobelprisutdelningen är ett mångmiljonarrangemang som sätter Sverige på kartan varje år med ett kolossalt intresse från medierna och andra håll. Om inte denna hausse kan bidra till ökat intresse bland de unga, är det kanske inte fler exponeringar som behövs, utan ett nytänk från Nobelverksamheterna som behövs!

DN Ekonomi har idag en artikel om skillnader i ingångslöner efter val av utbildningsort.
Den har rubriken ”Studieorten avgör din lön”. Helt utan nyans eller med flera parametrar i beaktande listar DN, med hjälp av Svensk Näringsliv, högsta ingångslön efter högskola, utan att ens nämna begreppet arbetsmarknad. Enligt Saco:s rapport ”Allt unga behöver veta om arbetsmarknaden” från 2010, är det inte valet av högskola som är relevant för ingångslön, val av utbildningsinriktning är snarare det som avgör. Det, tillsammans med sektor, lärosätenas regionala förutsättningar och vilka förkunskaper och förutsättningar studenter som rekryteras till olika lärosäten har är parametrar som inte går att strunta i och som självklart påverkar lönerna. Så… studieorten avgör inte din ingångslön.

Till sist, inte en enda humanistisk eller media- kommunikationsvetenskaplig inriktning finns med i själva listningen. Jag sitter med en stilla undran om varför det aldrig anses vara intressant att lyfta dessa ämnen, då diskussionen om framtiden ständigt handlar om kunskapssamhället.

Amanda Sjöquist, studenthandläggare

Andra som håller med och har bloggat om artikeln:

Hanna Berheim Jusek

German Bender TCO

Humaniorastudenterna är på krigsstigen! Sluta se på oss som om vi slösar bort studieår till ingen nytta. Vi har kompetenser som Sverige och världen inte klarar sig utan! Läs UNT den 16 mars.

Jag blir in i själen glad över det här budskapet och den kampvilja som finns. I skriften Kompetensguiden 2.0 har Projekt Athena, som stöds av DIK, utvecklat  idéerna ytterligare. Guidens syfte är att stödja studenter i att formulera vad deras kompetens består i. Men den skulle också behöva läsas av till exempel arbetsgivare som har ansvar för att rekrytera medarbetare.

Att arbeta själständigt, behärska informationsförmedling, att förmedla information och samarbeta är några kompetenser som akademisk utbildning i allmänhet ger.

Men humanisterna utvecklar dessutom i ännu högre grad än andra kunskap och förståelse för andra kulturer. Historia, filosofi, konstvetenskap, ja i stort sett alla ämnen inom humaniora handlar om att förstå hur människor tänker och agerar, förr och idag. Det ger kunskaper och  förhållningssätt som behövs i allt större omfattning.

Varje företag, kommun och myndighet måste förhålla sig till världen utanför och de människor som finns där. Sverige är ett litet land, extremt beroende av omvärlden. Hela vår ekonomi och därmed vårt välstånd byggs upp av export av varor och tjänster. Både stora och mindre företag med bas i Sverige, finns också över hela världen. Snart sagt varje arbetsplats har anställda med sina rötter i hela världen.

Kom då inte och säg att humaniora inte behövs!

Läs mer om DIK:s satsning för kunskap och bildning.

Att studenter ofta lider av ansträngd ekonomi, det vet ju nästan alla, men att studenter kan hamna i en orättvis återbetalningsknipa är mindre känt. Studenter som i god tro har haft studiestöd från CSN (Centrala studiestödsnämnden) på heltid, har studerat enligt högskolans utbildningsplan, men ändå blivit återbetalningsskyldiga grundat på att de har läst för få veckor.

 Problemet är att avslutande moment ligger antingen innan jul (då tappar de ett par CSN veckor den terminen), eller med tentor som ligger så sent på höstterminen att resultaten inte hinner registreras innan vårterminen börjar, (då saknas det också ett par CSN veckor för just den terminen). Detta gör att studenterna blir återbetalningsskyldiga trots att de har studerat på heltid och tagit sina poäng enligt utbildningsplanen.

Högskolorna räknar antal högskolepoäng och CSN räknar studiemedel efter antal veckor. Ett problem som den enskilde studenten inte kan rå på. Det har uppmärksammats bla via Sveriges Ingenjörer under 2010, men nu visar det sig att även andra studentgrupper råkar ut för detta. Bland annat ligger DIK Studenter i farozonen, ett exempel lyftes nyligen i Spionen.

Nu ska utbildningsdepartementet skriva ett förslag på en lagändring, propositionen heter ”Om flexibelt studiemedelssystem”. I tisdags 22/2 hade jag möjligheten att träffa dem tillsammans med några andra Sacoförbund och Saco studentråd. Jag ville försäkra mig om att ändringen inte skulle göra ett undantag för teknologer, utan att det ska gälla alla studenter.

Positiva nyheter! De ska självklart vara gällande för hela studentgruppen som hamnar i detta Kafkaliknande trubbel. Det är dock det specifika problem som teknologstudenter i stor utsträckning har drabbats av som kommer att behandlas. Humaniora och samhällsvetenskap är drabbade av problem som bygger på samma grund, men skiljer sig rent tekniskt och tas därmed inte beaktande.

Så jag ber alla humsamstudenter ta reda på hur era utbildningar är planerade efter terminsveckorna. Kontakta gärna mig om ni är oroade över, eller vet om att ni ligger i riskzonen. Ju fler konkreta exempel som omfattar humaniora och samhällsvetenskap vi känner till, desto starkare kan vi föra fram argument.

Dela med er av era erfarenheter till mig! Amanda.sjoquist@dik.se , 0733-662490.

Amanda Sjöquist, lite bekymrad studenthandläggare

Att få säga sitt är en del av att vara människa. Den som begränsar en människas möjlighet att få säga sitt, begränsar demokratin. Så enkelt är det. Begränsar du yttrandefriheten, kommer du att begränsa demokratin. Kanske finns det skäl att trots det begränsa yttrandefriheten? Kanske, men då ska skälen vara goda.

Vem har sista ordet när det gäller den svenska yttrandefriheten, Sverige eller EU? Svaret är att ingen vet med säkerhet. Det säger Yttrandefrihetskommittén i betänkandet En ny yttrandefrihetsgrundlag? (SOU 2010:68). Det har nyss varit ute på remiss. 

Att betänkandets titel slutar med ett frågeteckan är symptomatiskt. Varför ändra på ett vinnande koncept? Svensk yttrandefrihetslagstiftning är en av de äldsta i världen och också en av de starkaste i världen. Yttrandefrihet är en demokratisk grundprincip och yttrandefrihet är en utgångspunkt för svensk kulturpolitik.

Varför i ett sådant läge ens börja tänka på förslag till grundlagsändringar? Det finns två avgörande skäl: den teknologiska utvecklingen och EU-medlemskapet.

Tekniken ger upphov till paradoxala konsekvenser. Exempelvis kan en artikel publicerad i en tidnings pappersupplaga ha ett starkare rättsskydd än samma artikel har då den publiceras på nätet. Det strider mot principen att ”the medium is not the message”.

Och när det gäller EU finns tecken på bristande överensstämmelse mellan svensk yttrandefrihets-lagstiftning och EU-rätten. Hur de möjliga konflikterna ser ut och vad de kan få för konsekvenser är osäkert. Och det är osäkerheten i sig som är en del av problemet enligt Yttrandefrihetskommittén.  

Vem definierar yttrandefriheten? Sverige eller EU? Yttrandefrihetskommittén ställer frågan, men avstår från att svara. Kommittén vill just nu inte diskutera de svenska grundlagarnas förhållande till EU och till den europeiska rätten. Vi får en översiktlig beskrivning, tillräcklig för att man ska förstå att här finns en konflikt. I övrigt är grundlagarnas förhållande till EU-rätten ”no man’s land”.  

Kommitténs ”debattbetänkande” (som man själv kallar det) är mer en opinionsundersökning än ett lagförslag. Kommittén presenterar tre förslag till hur man kan ge en framtida yttrandefrihetslagstiftning definition och form. Man talar om en ansvarsmodell, en verksamhetsmodell och en ändamålsmodell.

Kommittén ber oss ta ställning till de tre teoretiska modellerna. Kommittén vill veta vad vi anser om modellerna. Kommittén vill däremot inte ha en diskussion om förhållandet mellan de svenska grundlagarna och EU-rätten.

Det är svårt, om ens möjligt, att ta ställning till alternativa juridiska simuleringar när man inte får diskutera den för hela frågan avgörande saken. Avgörande för hur den framtida svenska yttrandefrihets-lagstiftningen ska formuleras är vårt förhållande till EU. Men den frågan vill Yttrandefrihetskommittén inte diskutera.

Vi är i dag en del av en gemenskap som omfattar mer än 500 miljoner människor. I och med Lissabon-fördraget blir allt mer av lagstiftningen övernationell. Det har betydelse för grundlagsrelaterade frågor som yttrandefrihet. Vi vet att vi har en stark yttrandefrihet. Vi vet också att EU-rätten gäller över nationell rätt. Vad gör vi om de här två kommer i konflikt?

Yttrandefrihetskommittén avstår från att ge vägledning, men ger en beskrivning av den juridiskt svårbedömda situationen:

”I samband med det svenska anslutningsavtalet till EU från juni 1994 gjorde Sverige en ensidig förklaring rörande offentlighetsprincipen och meddelarfriheten.

 Man förklarade att: ’offentlighetsprincipen, särskilt rätten att ta del av allmänna handlingar, och grundlagsskyddet för meddelarfriheten, är och förblir grundläggande principer som utgör en del av Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv.’

 I en svarsförklaring från medlemsstaterna förklarades att de förutsatte ’att Sverige som medlem i Europeiska unionen kommer att fullt ut följa gemenskapsrätten i detta avseende’”

Kan en potentiell principiell juridisk konflikt i all sin oklarhet uttryckas klarare? Implementeringen av Lissabonfördraget innebär showtime. Den ambivalens som finns inskriven i situationen blir transparent.  

Betänkandet från Yttrandefrihetskommittén är en icke-händelse. Här finns inga skarpa förslag. Här finns bara modeller. Kommittén kallar sitt betänkande för ett ”debattbetänkande”. I december väntas kommittén lämna ett slutbetänkande. Då kommer man att göra avvägningar mellan svensk grundlag och europeisk lagstiftning. Då blir det allvar, nu är det lek. Kommittén frågar,  ”ansvar, verksamhet eller ändamål?” Jag svarar ”oj, jaså!”.